Hög tid att ta extremt svår Tinnitus på allvar!

Under begreppet Tinnitus ryms i princip en unik blandning av frekvenser, signalkvaliteter som kluster eller fokuserade ljud liksom variationer eller ej samt intensitet … Allt från öronsus till katastroflarm som t.ex. ”inbrottslarm skärande ljudknivar” som är permanent utan påverkan av psykologiska/emotionella tillstånd. Jag skiljer mellan hanterbar T, ganska besvärlig T, svår T och omöjligt att leva med T. De tre sista benämnda HATS (Hyperarousal Aggressiv Tinnitus Syndrome typ 1, 2 och 3 där 3 är den omöjliga) och Hanterbar Tinnitus, HT

Det gör att utredningar måste sikta både på

  1. Biologiska dysfunktioner, kan vara flera eller efterhand bli flera av olika skäl (påverkan av beroende system eller dysfunktionell skada orsakar ökad dysfunktions ”läge” eller ”buffrande” system)
  2. Psykologiska konsekvenser där t.ex. PTSD utgör specialfall som noga bör undersökas och integreras med PTSD utredningar och åtgärdsprogram.
  3. Psykofysiologiska integreringar utgör ett stort problem där kunskapsläget är ännu mer bristfälligt samtidigt som komplexa synergier kan antas förekomma även om vi inte med dagens kunskapsläge kan analyser och förstå för att systematiskt använda i vården – speciellt som det inte handlar om uniforma processer individuellt (ideografiskt) komplexa.
  4. Dessutom bör sociala-kulturella-politiska faktorer integreras.

Ovan omöjligt?

Beror på hur vi försöker öka kunskap och dess praktiska individuellt utformade konsekvenser! Jag diskuterar mer i detalj på andra flikar på denna hemsida utrednings- och åtgärdsbehov mer i detalj och fokuserar här nedan på HATS som fordrar verkligen ett multidisciplinärt kunskapsbasparadigm samtidigt som dess implementerande fordrar ingående utredningsmöjligheter som utgångspunkt i klinisk process eftersom vi annars handlar i blindo både generellt men speciellt också individuellt-ideografiskt – kan vi inte identifiera individens dysfunktionskonstellationer så arbetar vi inte klinisk!

När jag, sannolikt på grund av tre vårdskador (diskuterar detta på annan flik här liksom mer mina symptom/problem/.. ), plötsligt ”befinner mig” i HATS typ 3 och i princip (30 oktober 2019) överlevde c månader innan jag kunde litet (!) ”få ordning på Locus Coeruleus och Retikulära Aktiverings Systemet (RAS) och sedan mestadels typ 2 på väg mot typ 1, hade jag (a) ingen aning om hur fruktansvärt det kunde vara men inte heller (b) ingen aning om att kunskapsläget var så bristfälligt – och dess konsekvenser för ingående utredningar utan här var det uppenbarligen att handla i blindo – forskare, kliniker och patient. Har man inget att bygga hypoteser på så blir det bara luftiga chansningar.

Eftersom Tinnitus sannolikt utgör ett systemintegrerat multifaceterat psykofysiologiskt problem så löser vi alla Tinnitus varianter med enbart psykologiska insatser, det är väl självklart? Samtidigt skall inte psykologiska insatser förringas eftersom de – vad jag sett sedan 1980-talet – utvecklats och kan göra viktiga insatser samtidigt som de kan maskera biologiska dysfunktionella progressioner alternativt man nöjer sig kliniskt med att inte satsa på FoU för kunskapsutveckling och praktiska tillämpningar i termer av ingående analys av dysfunktioner (och dess synergiinteraktioner) och därur genererade hypotesdiagnoser och hypotesbaserade interventioner.

Jag frågar; Varför finns uppenbarligen ingen substantiell kunskapsutveckling inom framförallt HATS typer 1-3?

Att t.ex. satsa på https://www.extremetech.com/extreme/186835-a-implant-that-trains-your-brain-to-stop-tinnitus låter spännande. Bara det att det finns många olika sätt att påverka beteendemässigt påverka Vagus och dessutom kan vi mäta dynamiskt Vagus-beteendet i psykofysiologiska lab. Ytterligare en fördel är att en psykofysiologiskt Vagus verktygslåda kan skräddarsys byggande på (a) att varje patient får utbildning (i grupp fungerar väl enligt min erfarenhet) och (b) varje patient guidas via psykofysiologiska data att finns in optimala skräddarsyende av  verktygslådan – och dessutom känna sig som medarbetare i sin egen rehab (se principen i t.ex. http://stressmedcenter.com/vetenskap ”3. Aristoteles princip”.

Det kanske inte är ett problemområde som lockar forskare men vi behöver också försöka att styra över forskning till områden som inte är spektakulära. HATS 1-3 är ett sådan som uppenbarligen inte finns på ”ambitionskartan” – gäller här att patientorganisationer som inte backas upp av profitintressen mobiliserar! Vet vi egentligen hur många suicider som relaterar till HATS 1-3? Skattat mörkertal? Samtidigt så är varje ett misslyckande liksom alla de som trots allt försöker hänga kvar i ett liv som permanent utgör mer eller mer ett konstant larmtillstånd (jämför med inbrottslarm som är konstruerade att göra det omöjligt/svårt att stanna kvar i det …

Hade jag inte personliga erfarenheter skulle jag inte kunna inse hur viktigt det är att uppmärksamma ett – som jag uppfattar – tillstånd som man (liksom jag tidigare) inte insett hur angeläget det är att gå från handfallenhet till ökad kunskap och handling!

2020-07-05 Bo von Scheele, professor med inriktning mot psykofysiologisk stressmedicin sedan 1991.